Undrar du över någonting? Ta del av chansen och ställ din fråga!

Inlägget ligger uppe fram till Eid Ramadan.

• 3 minuter för att badrummet ska bli ledigt - Hon lägger sig på sängen
• 5 minuter för att teet ska bli tillräckligt svalt att dricka - Dagdrömmer
• 2 hela minuter för att datorn äntligen ska starta - Klagar
• 15 minuter för att bussen ska komma - Kollar e-posten och Facebook
• 21 minuter på bussen - Lyssnar på musik på sin iPod
• 6 minuter väntandes innan läraren sätter igång lektionen - Sms:ar
• 15 minuters paus mellan lektionerna - Skvaller


Tid! Det är just det vi alltid ska klaga om.

"Jag har inte tid, har inte tid att göra det och det."
"Jag kan inte tro att det redan är midnatt när jag har så mycket mer att få gjort inför morgondagen!"


Vi tycker att tiden alltid glider ifrån oss och ändå, om vi bara skulle gå igenom våra dagliga rutiner. Det är chockerande hur mycket tid vi faktiskt har! Våra dagliga arbetsuppgifter som att äta, gå på lektion, göra läxor är inklämt mellan många raster. Dessa pauser är korta tidsperioder som vi anser är obetydliga och som vi till slut missbrukar genom dagdrömmeri, sms, lyssna på musik, se på tv, surfa på Facebook, etc. Men om man lägger upp alla dessa korta pauser skulle det kanske ha gett oss en hel timme eller mer.

Gå igenom dina dagliga rutiner och fråga dig själv - glider verkligen tiden förbi oss eller är det vi som svävar mellan uppgifter som vi själva delat upp och anser viktigare? Vi har 24 timmar på en dag, och ändå kämpar vi för att få tillräckligt med sömn. Den troliga orsaken till detta är inte att tiden ägnades åt att dyrka, utan för att vi tillbringade vår tid utan goda skäl.

På något sätt föreslår jag att under 24 timmar i sträck bör vi vara i ständig dhikr, och att vi inte har rätten till att roa oss. Det är viktigt att tillbringa tid med familjen, att kontrollera e-posten, sms:a dina vänner och många andra saker. Men oftast använder vi en stor del av tiden i synd som för oss längre bort från vårt mål om Jannah (Paradiset). Teknologin och all dess fördelar konsumerar oss med distraktioner så att minuter passerar utan förverkligande.

Tid är en gåva som anförtrott oss av vår Skapare och vi kommer att ställas till svars för det på domedagen. Hur kan vi motivera till Allah de oräkneliga minuter vi har spenderat mållöst?

Profeten Mohammed (SAW) berättar i en hadith: "Det finns två välsignelser som många människor förlorar: (De är) Hälsa och fritid."

Förneka inte vackra gärningar genom att slösa bort dyrbara minuter. Hantera din tid väl så att du kan slutföra nödvändiga uppgifter, ha tid för dig själv, och viktigast, att ägna tillräckligt med tid för att dyrka Allah.


Låt oss försöka ändra tidigare rutiner till följande:

• 3 minuter för att badrummet ska bli ledigt = Hjälper till med att förbereda frukosten
• 5 minuter för att teet ska bli tillräckligt svalt att dricka = Dyrkan, gör dhikr
• 2 hela minuter för att datorn äntligen ska starta = Har tålamod, säger Bismillah
• 15 minuter för att bussen ska komma = Säger tasbeeh
• 21 minuter på bussen = Lyssnar på en islamisk föreläsning på sin iPod
• 6 minuter väntandes innan läraren sätter igång lektionen = Planerar resten av dagen
• 15 minuters paus mellan lektionerna = Har ett bra samtal utan förtal


Om någon gav dig en värdefull, välbehövlig och vacker gåva, skulle du kasta bort den eller göra det bästa utav den? Nästa gång du befinner dig väntandes, vare sig det är vid busshållplatsen, för att webbläsaren ska laddas eller för att tallriken med mat ska svalna, minns den gåva du har fått förtroendet för genom att komma ihåg Allah och Han kommer att komma ihåg dig.

Ramadan är precis runt hörnet, och våra hjärtan väntar ivrigt dess ankomst.

När du gör det rätta och hela världen vänder sig mot dig, lär dig att leva som en främling.

 
När jag hörde tjejer prata om sina "hijab årsdagar", höll jag tyst om min även om jag hade varit beslöjad och haft hijab i över ett decennium. Vad som stod för min tystnad var mina synder. Jag önskade att jag hade kunnat bli en verklig muslimsk kvinna med hijab, men allt höll mig tillbaka - ibland var det mina vänner, ibland media och att jag var tvungen att passa in i samhället. Men det mesta var min vilja. Så en dag frågade jag uppriktigt Allah subhana wa ta'ala för vägledning. Något jag aldrig tänkt på att fråga Honom om förut, kanske för att jag trodde att jag fått nog av det redan?

Jag ropade till Allah från balkongen när alla sov. Stirrade på himlen, månen, stjärnorna och försäkrade mig att min Gud var där och lyssnade på min kallelse. Jag bad Honom förtvivlat att göra mig en ståndaktig muslim, en som bar hijab. Inte bara från hennes utseende, utan även från hennes hjärta, hennes ord och hennes gärningar - en kvinna med hijab i hennes privata liksom i sällskap av människor.

Subhan Allah, jag visste inte hur lätt det skulle vara. Min mamma var tvungen att åka iväg och handla inför en högtid. Vi gick in i en butik där det första mina ögon såg var en lång klänning och en lång kjol. Jag tittade på dom och frågade mig själv om jag var redo att ge upp min livsstil för dessa täckande plagg, dessa plagg som skulle ersätta mina tunikor, tröjor, jeans och umgänge. Hela listan kändes som en stor kamp/strid, men då hördes en tröstande röst inom mig som sa att livet i helhet är en kamp/strid. Jag övergav mig vid detta tillfälle till min Gud. Så jag förträngde bort dessa tankar, sa Bismillah och köpte mina första riktiga plagg - en investering som skulle betala mig lycka och framgång i detta liv och nästa liv insha'Allah.

Jag hade mina nya plagg offentligt, och det var inte en direkt trevlig upplevelse. Någon slängde ur sig ett par ord och någon ropade, "Bli den normala tjejen du var förut, vad är det med dig?" Någon föreslog att jag skulle bli mindre religiös för då skulle jag lyckas bättre i samhället. Dom stirrade och genomborrade ord i mitt hjärta som pilar, men jag sänkte min blick och sa subhan Allah. Jag försäkrade min vilja med att detta var bara för Hans skull.

Den kvällen gick jag till moskén med min bror. Jag bad kvällsbönen där, och när jag var klar med bönen så var jag på väg att gå ut till min bror som skulle vänta på mig ute i bilen. Men han smsade mig att han skulle vara lite sen eftersom han hade träffat några vänner och att han ville prata med dom en liten stund. Jag väntade i moskén och såg mig omkring, då en gammal kvinna som satt på en stol nära väggen kallade på mig. Jag gick fram till henne och hon frågade mig varför mamma inte hade kommit. En annan yngre kvinna satte sig sedan med oss, och ett samtal trappades då upp. Vi pratade ett långt och fridfullt samtal. Jag log, och dom log. Den gamla kvinnan tog fram ett fotografi och sa, "Här är min son och hans fru, och detta är hans enda dotter." Jag höll den gamla kvinnans hand och berättade för henne hur lycklig och stolt hon verkade vara över sin son. Hon log och sa att må Allah subhana wa ta'ala acceptera allt vi har gjort för Hans skull.

Den yngre kvinnan började prata med mig. Hon rådde mig att som vägledning använda Koranen, och sa även åt mig att hålla fast vid det. Jag skulle inte bara läsa den under Ramadan, utan varenda dag i dom elva månaderna som följde efter. Hon sa även detta till mig, "Den som säljer livet efter detta i denna värld, förlorar båda två." Hon rådde mig att leva detta livet som en främling och att jag då kommer att lyckas i både detta liv och i nästa liv. Jag höll på och snyfta när hon pratade med mig, stora tårar rullade nerför mina kinder. Hon berättade för mig att bara en minoritet lyder Allah subhan wa ta'ala, och sa att man alltid måste vara i sällskap med dom rättfärdiga så att man inte känner sig ensam eller ledsen. På så vis skulle jag samtidigt börja gå i den väg som kallades för Sarat Al Mustaqim.

Efter vårt samtal gick jag ut till min bror som hade kommit. Tårar rullade nerför mina kinder. Jag satte mig i bilen och frågade mig själv, "Hur kunde hon veta vad som bekymrade mig? Hur kunde hon veta att jag kämpade med min religion? Hur visste hon att jag ville ha stöd?" Jag grät och tackade Allah subhana wa ta'ala. Han lämnar oss aldrig ensamma. Han är alltid med oss. Och subhan Allah, efter hela min kamp med plaggen så gav ​​han mig mod att kämpa för att bli en av dom rättfärdiga människorna masha'Allah.

Jag står nu högt bärandes dessa vackra lösa plagg. Stirrandet stannar inte och orden fortsätter att komma, men en sak lämnar mig aldrig: Allah den Barmhärtige. Om Han är i mitt hjärta då spelar det ingen roll om hela världen är emot mig. Jag har inte begått något brott genom att följa Hans bud, klä mig anständigt och tänka på Honom, dag som natt.

En beslöjad kvinna är kanske inte perfekt, hon kan göra misstag och hon har dagar hon helst inte vill upprepa. Hon kan fortsätta att göra samma misstag om och om igen. Hon skadas eller lider i sin egen tystnad. Hon är inte perfekt. Men gissa vad? Hon skiner. Det är med sin kärlek och hängivenhet till sin Skapare som återspeglar ljuset av hennes inre skönhet. Hon lyser igenom i hennes omfattande kläder och handlingar blygsamhet. Hon visar att hennes skönhet har ett värde, både inre och yttre, vilket hon värderar själv. Hon tror i sin skönhet. Och du bör också göra det. Du är vacker. Allt hon är, och du är, det är en symbol för det vackraste sättet att leva. När hon draperar scarfen runt huvudet och glider på hennes långa, löst sittande kläder, lyser hon och ler.

Du kan lysa min syster - låt diamanten på din hijab reflektera ljuset av din inre skönhet - och le :)

Den här duniya (värld), lockar oss alltid mot någonting. Titta på den här filmen. Lyssna på den här låten. Köpa dessa kläder. Bär denna makeup. Prata som henne. Gå som honom. Ibland känns det så övertygande och nedslående. Vilken väg vänder du dig till? Vem lyssnar du på? Vad ska du göra?

Jag ville dela med några höjdpunkter från historien om vår kära Profet Yusif Aleyhi Al Salam. Subhan Allah, Koranen har exempel efter exempel för oss att ta lärdom av och använda som en sorts modell för oss för att bli en bättre människa.

Vi vet att Yusif Aleyhi Al Salam kastades i en brunn av sina bröder. Karavanen som fann honom sålde honom till en egyptisk minister bort från sitt hem i Palestina. Yusif var 7 eller 8 år gammal vid denna tidpunkt och växte därför upp med ministern. Snabbspola fram några år och Yusif är nu en ung man, vacker inuti och utanför, genom Allahs nåd.

I Surah Yusuf, vers 23, ser vi en av hans många tester utvecklas:

Nu försökte frun i huset att förföra honom. Hon reglade dörrarna och sa, "Kom!" Han svarade, "Må Allah skydda mig från detta! Min Herre har gett mig bra bostad. Sådana fel kommer inte att blomstra!"

Hustrun till ministern, kvinnan som uppfostrat honom som ett barn, är nu påväg att begå ett av de största synderna. Vem tittade på? Ingen person var där. Detta var en kvinna av skönhet, rikedom och status. Det sägs att det finns ingen större frestelse än en sådan kvinna. Varje genomsnittlig person skulle lätt ha gett sig in i det och tänkt att ingen skulle någonsin veta.

Men vi ser hur Yusif behandlade situationen. Han vände sig till Allah direkt. Han visste att Allah är Al Basir, den som ständigt tittar på. Han, Subhan wa ta'ala ser alla våra rörelser, vet varenda tanke av våra tankar, och hör alla våra ord, oavsett var vi är. Allah själv hade tagit honom från botten av en brunn till det lyxiga hos en minister. Ingen person skulle ha trott att detta är möjligt. Men Allah ville det, så det hände.

Så hur kunde han inte lyda Allah? Hur kunde han ta hans välsignelser för givet genom att göra något Han förbjöd?

I ett föredrag av en av våra Shuyokh (Imamer), nämndes det att vid denna tid sprang Yusif mot dörren, med ministerns hustru springande efter sig. Här ser vi två ytterligheter: Yusif sprang mot Allahs välbehag, och hustrun var på väg bort från sin glädje.

Ta ett steg tillbaka och analysera ditt liv, systrar som bröder. Vad är det vi springer mot eller bort ifrån? Vilka välsignelser har vi fått av Allah som vi inte är tacksamma för? Är vi hundra procentliga på att lyda Allah på det sätt han önskar av oss? Är vi så pass okloka att vi tänker på detta liv och dess tillfälliga njutning? Detta liv är för kort för att leva utan hijab, bön eller goda seder eller taqwa. Detta liv är för kort för att springa mot. I ett flyktigt ögonblick, kommer det att ha gått förbi oss.

Varje dag har vi möjligheten att springa mot något khayr (bra), men trots det ger vi upp den chansen varje dag genom att springa mot något frestande i denna duniya (värld). Det ligger i dina händer nu. Vilken riktning kommer du att springa till?

Ska den här bloggen bli lite mer personlig?
Eller ska jag fortsätta med att endast skriva lärorika inlägg?

Sitter på bönemattan efter morgonbönen (fajr), mina vänner kvittrar och meddelar mig om solens ankomst. Bara deras oskyldiga kvitter är berikande och upplyftande. De hackar på dom små röda blommorna min mamma kärleksfullt planterat utanför mitt rum. Ett par av dem unnar sig ett morgonbad i skålen med vatten som hänger utanför. Fönstret är stängt, men gungande lämnar vinden en vindpust som antyder på att det blåser. Jag tittar noga, det är som om bladen blir kittlade av den lekfulla vinden. Är det bara jag eller verkar dom en ljusare nyans av grönt idag? Ljuset draperar vackert över resterna av föregående natt. Jag ser framåt, efterlyser det jag vill uppnå, och ler charmigt mot världen. Draperingen faller över oss alla: syndare, hycklare, fega, älskare, kämpar och slavar.

Vinden stannar inte vid mitt fönster. Den når mig och fräschar mig trots min otacksamhet. Det knackar varje morgon utanför, förhoppningsvis lockar det mig till att komma ur sängen för salah (bön). Varje morgon kommer fåglarna till min kunskap för att göra sin thikr. Dom dömer inte mig som jag dömer andra. Dom ser inte ner på mina svagheter, utan fortsätter att öppna sina hjärtan och vingar för mig. Dom förråder inte mig om jag inte sviker min Herre. Dom lämnar mig inte att bo i mörkret för evigt. Dom kommer inte för att misslyckas, eller att klaga.

Mina andetag är inte så svåra, eftersom jag berömmer min Skapare. Min puls sjunker inte eftersom jag minns honom i mitt hjärta. Mina lemmar blir inte förlamade eftersom jag inte lämnar min salah (bön). Min hud splittras inte, för att jag har täckt den ordentligt. Allahu Akbar! Mina gärningar är sådana att jag förtjänar inget mindre än dessa gåvor från Allah. Men mitt mål, den största gåvan - Paradiset?

Men vem är min Herre? Inte någon bit av sten. Inte en flamma. Inte en människa. Inte en ideologi, eller en ande. Det är Rab Al Karim, vår mest ärade Herre! Han är Al Rahman, Al Rahim, den som förblir föralltid barmhärtig. Han är Al Khabir, Al Alim, den Allvetande. Subhan Allah. Det anstår Hans Majestät att bara ge och ge, Masha'Allah. Han behöver inte min dyrkan eller min lojalitet för att vara den Barmhärtige, Nåderika, Allmäktiga, världarnas Herre. Min olydnad minskar inte på Hans makt. Han behöver inte mig för någonting ..

.. Det är jag som behöver Honom desperat. Jag behöver Honom för mitt hjärta, min kropp och min själ. Jag kan inte leva utan Honom, kan inte ens dö utan Honom. Jag längtar till Hans glädje och nåd. Jag begär bara en blick av nåd, bara en stund av Hans godkännande. Även om jag hade vingar som dessa sparvar, hade jag inte kunnat flyga till Honom. Vinden som var så hård, jag kunde inte nå Honom. Ljuset som var så starkt från solen, jag kunde inte se Honom. Jag är värdelös och obetydlig. Allt jag kan göra är att bara sitta här på min bönematta, titta på dessa fåglar, vinden och forska denna vackra gryning. Med hopp om att insha'Allah en dag mina suckar av längtan kommer att driva bort med denna vind, flyga på dessa fåglar, resa med ljuset, fram till dig min älskade Herre.

När jag brukar sitta i ett tåg så brukar resan definitivt vara mindre än trevlig. Jag har alltid stött på många förseningar och vad som borde ha varit en fem och en halv timmes tågresa har blivit ungefär en sju timmars resa. Jag brukar då sitta och titta ut genom fönstret i över en timme. Träden passerar förbi oss, ibland så långsamt att jag kan se varje detalj på ett enda blad och ibland så snabbt att hela trädet bara blir en grön fläck. Jag har tittat på hur världen passerar förbi mig, ett träd i taget och jag har insett att detta tåg är bara en kort version av vårt liv.

Hela vårt liv tillbringas på ett tåg. Vi passerar varje dag, en i taget. Ibland dagar som går så fort att vi inte inser när tiden gick, och ibland kan en dag tyckas oändlig. Men oavsett vad, vet vi att detta tåg är inte vår slutdestination. Detta tåg är helt enkelt ett transportsätt som för oss närmare och närmare vår slutstation. Denna tur kan verka som det eviga, men det är bara för att vi inte kan se den större bilden utav den. Vi är så trångsynta, så förbrukas våra egna tankar och liv egentligen. Det är inte tågresan som är vårt slutliga mål, men målet i slutet av spåren.

Allah subahnu wa ta'ala har gett oss Koranen, en uppsättning av riktlinjer att följa,så att vi helt enkelt kan lyckas när vi når vår destination. Men som passagerare på tåget vägrar en hel del att läsa "säkerhetsanvisningar". Vi vägrar att förstå Koranen som vi borde, för att skydda oss själva från krasch som kommer i slutet.

Varför är det så svårt för oss att acceptera den del av Allah? När vi är på ett tåg ser vi fram emot att nå vår destination. Vi ser fram emot vad vi kommer att se och vad vi ska göra. Men på tåget i livet, ser vi inte fram till målet i vårt slut, al akhira. Vi ser inte fram emot att nå Paradiset med våra egna floder av mjölk och honung. Snarare slösar vi vår tid till att fokusera på våra korta liv, som kommer att verka som ingenting när vi når domedagen.

Vi klagar på kommandon från vår Herre, enkla kommandon såsom att bära hijab eller att be. Vi vägrar, även om vi vet att detta är en mycket kort resa. Så vad händer om du inte har ett stort benutrymme eller att du inte sitter i första klass? Det är bättre för oss att vara lite obekväma i en kort tågresa, än att vara i en olidlig smärta när vi når vår slutstation. Det bästa du kan göra under den här resan är att prioritera vår tid beroende på hur länge vi kommer att vara i duniya, och hur länge vi kommer att tillbringa av vår tid i akhira.

Vad skulle hända om tåget lämnade stationen, och man då berättade till alla passagerare att "Det här tåget kommer att krascha. Du bör ha läst säkerhetsanvisningarna så att du vet vad du ska göra när vi kraschar." Hade alla passagerare läst den? Skulle dom kunna förbereda sig så att dom verkligen kan överleva kraschen? Skulle dom hjälpa andra? Eller skulle dom sitta där och tänka att det är en lögn och att det inte skulle finnas någon krasch i slutet?

Vi har kommit in här duniya och Allah subhanu wa ta'ala har sagt till oss att vi kommer att dö. Så varför gör vi som vi gör, varför sitter vi  och agerar som om det inte kommer att hända? Det är dags för oss att vakna upp. Dags och läsa Allahs "säkerhetsanvisningar" i Koranen, så att vi kan överleva den här korta tågresan.

De frågar:
Hur kommer du vidare i livet med dig själv täckt från topp till tå?

Jag frågar:
Hur kommer jag vidare till andra livet om jag inte gör det?

De frågar:
Vad är all din utbildning för om du inte bryr dig om att göra karriär?

Jag frågar:
Vad är det för mening att läsa hans bok om jag har rädsla för honom?

De frågar:
Varför insisterar du på att vara tillbaka i dessa upplysta tider?

Jag frågar:
Varför ska man insistera på att vara modern och samtidigt vara omedveten om alla de påverkbara brott?

De frågar:
Vilken lycka finner du i ditt gömda ansikte?

Jag frågar:
Vilken lycka finner du fängslad i det här ekorrhjulet?

De frågar:
Varför vill du komplicera ditt liv längre?

Jag frågar:
Varför vill du förnedra dig själv i livet efter detta?

De frågar:
Hur kommer du att möta alla bakom en slöja?

Jag frågar:
Hur kommer jag möta min Herre när jag är dömd och jag misslyckas?

De frågar:
Vad kommer du att få genom denna åtgärd?

Jag frågar:
Vad gör jag om jag vinner Hans nåd, även om det är en bråkdel?

"Glad tidings to the one who leaves the dunya before it leaves him, prepares for his grave before he enters it, and pleases his Lord before he meets Him."